Tiden..

... den där förbannade tiden som inte räcker till...  Tiden irriterar Mig, får Mig att bli arg för Jag vill så gärna ha mer- ge Mig mer !! Tankarna som kommer titt som tätt, känslor som poppar fram- bara Hans röst gör Mig glad.... En önskan om att vara tålmodig, rädd för att skrämma bort, vill inte kräva mer - försvinn inte ...


Det är ju det där förbannade leendet som gör Mig svag, de där rappa kommentarerna, det skarpa sinnet och den där famnen som rycker tag i Mig.. Det är just det allting handlar om..För Mig ... Han är så lugn, såå lugn och trygg.. Jag har aldrig mött någon som är sådan som Han, som gör Mig galet kåt och ändå alldeles lugn... Någonstans tar Han fram Min mjuka sida, den där som Jag inte låter många se.. Jag vill ibland bara vara nära, i famnen där och känna den där känslan av omhändertagande.. Det är lite som att Han "skalar" av Mig, får Mig att krypa upp där och bara slappna av ...  Doften, den där doften Han har, den är så .. Jaa, vad ska Jag säga - hemma ? 


Jag kan helt ohämmat säga att Jag aldrig har gett Mig till någon som Jag har gjort nu, Jag var nog aningen avig den första gången Jag släppte in Honom hos Mig, Jag var livrädd !! Kikade in Honom, det stod en vacker Man i Mitt kök och Jag visste inte helt vad Jag höll på med.. Vilket garanterat märktes ;O) 


Det här med att" ge Sig själv" behöver inte nödvändigtvis betyda inom det sexuella, även om Jag gladeligen gör det så ofta Jag får tillfälle ..  ;O)  Jag menar mer att Jag kommer på Mig själv med att flina åt Hans fåniga kommentarer, fraser som Jag vanligtvis kanske hade bitit ifrån på låter Jag passera ..Utan att hugga tillbaka.. Det finns givetvis gränser, även för Mig men.... Jag kan tycka att det är lite mysigt det där, att larva ... Jag avskyr egentligen larv men Han gör det på ett så snyggt sätt, den där balansen mellan att vara manlig och ändå urbota fånig bemästrar Han.. Och Jag blir tjusad.. Totalt knockad ! 


Jag ifrågasatte Hans sätt mot Mig häromdagen, att Han är kall och inte släpper in Mig.. Det var dumt .. När Jag tänker efter har Han redan släppt in Mig i sitt liv bara genom att dela tankar, dela med sig av sitt liv,funderingar kring det , hur Han ser på saker och ting.. Hur kunde Jag vara så dum och ifrågasätta det ? 


Jag kan ibland känna Mig liten med Honom, lite som att Jag ger Honom rollen att vara den som är den starka, Jag trodde aldrig Jag skulle tycka om det, det har ju annars varit Jag som har klurat ut det i tidigare möten med män, det har alltid varit Jag som varit den mest dominanta...


Det fascinerar Mig, får Mig att undra hur det är möjligt ?  Hur någon kan få Mig att släppa på den spärren, som om den aldrig hade funnits innan ....


Jag blir rädd ibland för att Jag känner att Jag blir liten, inte i Mig själv på så sätt, mer att Jag blir sårbar.. Det var inte alls längesen Jag tillät Mig själv att vara just sårbar, att bry Mig om andra,det gör Jag, det har Jag alltid gjort men Min omtanke har alltid varit begränsad, några få har fått komma nära men alltid på Mina villkor ....


Jag tror att det som skrämmer livet ur Mig allra mest är att Jag inte kan förstå vad Han ser i Mig, inte heller förstår Jag vad det är Vi utvecklar? Jag blir ledsen när Jag tänker så, det gör ju i regel Mig till en osäker människa med ett skadat inre ...Jag vill inte tänka så, inte att Jag är skadad fast Jag ändå vet om att Jag är just det, lite kantstött ...


För att ha kommit dit Jag är idag har Jag fått kämpa så in i helvete, det finns de som börjat gråta när Jag släppt in Dem och börjat berätta Min historia.. En del kallar Mig " Maskrosbarn", Jag tycker det är fint, även om Jag inte riktigt vill kännas vid själva innebörden av ordets mening.. 


Jag har aldrig varit den tjejen som lutar Mig mot en kille i soffan eller på bion, hålla handen har Jag börjat uppskatta de senaste åren, det är fint men fortfarande ovant, en varm känsla, samhörighet ... Men nu gör Jag det, iofs får Han locka Mig lite men Jag tillåter Mig själv att slappna av där, lutar Mig mot Honom och Jag njuter av det, Hans doft och den starka kroppen- Han är så fin ...


Jag har alltid haft en tanke om hur det ska vara i ett normalt förhållande, där det inte förekommer hårda ord, slag eller Någon som gör den andre illa.. Det har ju varit så vanligt för Mig att ha det just så att Jag ibland kan undra hur Jag kunde stå ut med det ..? Man lägger nog på en mask där, en "Jag har det fint i Mitt förhållande men snälla fråga Mig inte mer nu för då kanske Jag lyser igenom och säger det Jag egentligen vill säga "  


Att möta Någon som Man direkt känner inte kommer göra en illa, inte kommer ge Mig blåmärken eller en sprucken läpp, inte heller förlöjliga Mig, få Mig att känna Mig dum eller osäker, Någon som får en att tycka att sex är härligt, att Man faktiskt kan slappna av även där.. Det är alldeles för stort för att ta in på en gång.


För Mig kan det nog vara snäppet större där, för Jag blir omtumlad och vet inte riktigt hur Jag ska agera.. Ibland blir Jag rädd att Han ska bli besviken,känna att Jag har lurat Honom för det intryck Jag gav Honom första gången Vi möttes är inte det Jag ger idag.. Jag var visserligen berusad då, men ändå....


Det är viktigt det där med grundtryggheten, Jag har ingen sådan, har mer fått bygga upp den i vuxenlivet, försökt greppa det hela och förstå det.. Det är ingen självklarhet att växa upp i en familj som stöttar och ger just en grund av trygghet.. Då får man göra som Jag gjort, skapa den senare i livet och njuta av det faktum att "Jag kan " 






- Människor poppar in i ens liv av olika anledningar, en del faller bort,en del stannar kvar..Om Jag får för Dig vill Jag gärna stanna ett litet tag till och fortsätta vara glad över att Du finns -