som en smäll..

... rakt i ansiktet... Ont gjorde det och det kommer nog svida ett tag.. Jag trodde på något ,på att det kunde utvecklas till något av det finaste jag kanske upplevt.. Typiskt Mig att vara så naiv, med facit i handen vet jag ju att jag såg annat tidigare.. Det gör ont när man inser att man kanske blundade för det uppenbara .. För de där små,små tecknen var ju där ganska direkt..  Man slutar aldrig förvånas.. Och uttrycket "med facit i handen" är oftast klockrent.. Jag hatar egentligen det uttrycket, det är så definitivt, så rakt på. 

Jag tror jag satte honom på en piedestal, ingenting jag ångrar, han är något av det finaste jag mött, jag blev så förtjust i honom.. Jag tror mkt handlade om att vi talade så gott med varann, att samtalen kunde bli så allvarliga men samtidigt med glimten i ögat. Han är en av få som jag har känt att han såg igenom mig, annars brukar jag ha ett skydd där. Jag släppte garden ganska direkt, gav mig hän de ggr vi träffades och gudars skymning så jag njöt !! Bara det, att släppa det, surt ! 

Jag hade så gärna velat komma innanför skinnet på honom såsom han kom innanför på mig, jag krävde nog för mkt där, något jag ångrar nu .. 

Jag kan inte tyda det här, det retar mig och jag önskar att jag hade en "on off knapp" som gjorde att jag kunde släppa det .. Det är ju lite lättare sagt än gjort ;O) 

Men faktum kvarstår att när man väl inser att en människa är viktigare för dig än vad du är för honom då, då är det tid att se över vad man sysslar med... 

Jag hade alltid tid, jag svarade alltid, jag, jag,jag !!! Men tvärtom var det inte så.. Tyvärr.. Vi lever alla olika liv, det vet jag ju, alla har sina aktiviteter och sina arbeten osv.. Det är när det blir ett problem att kunna ses just därför som .. Hur mkt jag än hade i skolan eller vad som. Jag tog mig alltid tid till att lyssna, jag var alltid tillgänglig för honom..

Hur lite jag än vill tänka så kanske det var just det som gjorde att samtalen blev kortare,att vi inte sågs mer... Hur mkt det än svider så .. 

Min ryggsäck som Jag har samlat på mig genom livet gör mig skör, jag är ömtålig, jag reagerar, jag blir lätt ledsen och upprörd.. Jag vill inte se det som något negativt fast ibland ställer det till det för mig.. Som nu ..

Jag tänker inte ursäkta mig själv , det är ju min personlighet,så illa kan den väl inte vara ?  Men uttrycka en ånger över att jag uppenbarligen skrämde bort någon som jag vill ha kvar i mitt liv.. Det vill jag göra ..

Jag kan bara hoppas att jag kanske en dag slutar upp med de dumheterna och finner lugnet .. Det är ju min osäkerhet som förstör allting....

Jag önskar bara att jag hade hejdat mig lite,lite tidigare .. Då hade han kanske funnits kvar ....